fulmino

A New Latin Dictionary by Charlton T. Lewis Ph.D. and Charles Short, LL. D.

fulmĭno, āre, v. n. and a. [fulmen].

I Neutr. , to lighten , to hurl lightnings; hence, impers. : fulminat, it lightens (poet. and in post-Aug. prose, for the class. fulgeo): at Boreae de parte trucis cum fulminat, Verg. G. 1, 370: minore vi ad fulgurandum opus est quam ad fulminandum, Sen. Q. N. 2, 23: nec fulminantis magna manus Jovis, Hor. C. 3, 3, 6: fulminantem perjurant Jovem, Plin. 2, 7, 5, § 21.—With a homogeneous object: ignes, Auct. Aetn. 342.—

B Trop.: Caesar dum magnus ad altum Fulminat Euphraten bello, thunders in war , Verg. G. 4, 561; cf.: fulminat Aeneas armis, threatens lightning , thunders in arms , id. A. 12, 654: fulminat illa oculis, hurls lightnings , darts fire , Prop. 4 (5), 8, 55; Ov. Am. 1, 8, 16.—

II Act. , to strike or blast with lightning : caelestis flamma Ingentes quercus, annosas fulminat ornos, Claud. Ep. 1, 40: a deo fulminari, Lact. 1, 10: vulnera fulminatorum, Plin. 2, 54, 55, § 145.—

B Trop.: fulminatus hac pronuntiatione in lectulum decidi, thunderstruck , Petr. 805.

Related Words